Träningen idag gav mig ett kvitto värt att fundera på.
Förra träningen på klubben gav mig gråa hår. Jag hade ingen som helst kontakt med Chelsea, hon valde allt annat förutom mig att fokusera på.
Tyvärr har jag känt att detta bara blivit värre och värre. Träningslusten tar slut tyvärr.
Men envis som man är så klurar jag ju vidare, dygnets alla timmar.
En återkommande tanke är det som Christa Enqvist och Jessica Svanljung sa på kursen jag gick i Danmark. Deras filosofi är att träningen ska vara så svart och vit som möjligt för att det ska vara så tydligt som möjligt för hunden.
Jag gillar deras filosofi och har försökt att träna efter den men jag har kanske inte nåt hela den vägen.
Sist jag var på klubben tog mitt tålamod slut och jag valde att sätta henne i bilen. Det var här mina funderingar satte fart. Jag måste hitta ett sätt att få rätsida på detta.
Jag har tidigare sagt, eller kallat det, att hon är störningskänslig men jag tror inte längre att det är problemet. När jag tränar på andra ställe så klarar hon störning så bra som man kan förvänta sig att en unghund ska klara det, därav tror jag inte att det är det som är problemet. Jag tror helt enkelt att hon har för stora förväntningar på allt som händer runt omkring henne på klubben. Det kommer människor och hundar som hon känner och det vill hon inte missa för något smör i Småland.
Jag har tyckt att jag har jobbat på att avsocialisera henne genom att hon inte får hälsa på någon före träning men uppenbarligen hoppas hon att träningen är över så fort det kommer någon.
En annan sak som hon har för sig är att hon inte riktigt gör saker jag ber henne om direkt på mitt kommando utan hon funderar en sekund eller två först. Detta gör ju också att hon hinner hålla koll på om det finns nåt annat roligar man kan fokusera på först.
De nya reglerna är nu att hon ska reagera på mina kommando på en gång och att hon inte någon gång får häla på någon som helst på klubben, i alla fall tills hon kan hantera det.
Dagens träning började med att jag backade upp bilen till staketet på apellplan så att hon fick sitta i bilen och se på när jag tränade Chippen.
När det blev hennes tur så var hon betydligt mer inställd på träning än hon annars brukar vara på klubben.
Jag hade Thomas till hjälp med lite störning och när hon tog sig friheten att springa fram till honom så puttade han bort henne och sa nej samtidigt som jag kallade in och fick möjligheten att belöna. Hon visade ganska meddetsamma att hon svarade på den övningen. Jag kunde se att hon hade tanken på att sticka dit igen men valde MIG.
Vi kunde idag genomföra en bra träning trots störning, både planterad och ofrivillig störning. Jag tror jag har hittat min linje i träningen med henne.
Svart-vit, tydlig men inte tråkig, tvärt om. Det är ju mycket roligare att träna för mig när jag får igenom det jag har planerat och dessutom roligare för Chelsea när hon tydligt vet vad som förväntas av henne.
Det ska bli spännande att se utveckligen på detta. Jag har tillförlit på oss som ekipage 🙂
