Etiketter

, , , , ,

Det senaste dygnet har inte varit riktigt kul här hemma.
När en av ens älsklingar inte mår bra då är man inte kaxig.

Igår var jag och tränade med hundarna på förmiddagen. Det blev en ganska kort träning med båda hundarna, men bra.
Efter träningen blev det en snabb runda hem innan jag skulle vidare och hålla kurs.
Så här långt var allting lugnt.

När jag kommer hem 5 timmar senare så säger Elias att något är konstigt med Chip. Det är något som inte stämmer.
Chip beter sig som om han bad om ursäkt för något. Han låg konstigt och på konstiga ställe. Han reagerade inte om vi gick ifrån honom, han som alltid är som en skugga runt en. Han hade svårt att ta sig upp i soffan och när han låg där skulle jag ta en filt som låg under honom. Jag fick dra med kraft för att få bort filten, Chip reagerade inte. När han rörde sig var det väldigt långsamt och med sänkt huvud. Ingen glädje alls, bara en bedjande blick.

Jag klämde, kände, tempade och kollade allt som jag kunde komma på.
Jag pratade med veterinären för att rådfråga. Jag var verkligen orolig.
Jag fick tipset att avvakta, ha koll på honom och tempa honom regelbundet för att kunna utesluta infektion.
Jag var uppe halva natten, och lite till, för att hålla koll. Tack och lov så blev det aldrig till feber men det var helller ingen förändring, varken på det ena eller andra hållet.

I morse när jag vaknade saknade jag hans annars så irriterande buffande och stimmande vid sängkanten.
Han låg och såg ängslig ut på golvet nedanför sängen. Jag försökte få honom att hoppa upp i sängen. Kanske dumt när han inte egentligen ville men jag ville se en reaktion. Jag ville hitta var han hade ont om han hade ont någonstans. Men han var bara motvillig, inga tecken alls på var det kunde göra ont.
Jag vet sedan innan att han är otroligt tålig och sällan klagar han men det är hemskt att se att något är fel och du har ingen aning om vad. Är det allvarligt eller kan jag slappna av och vänta ut?

Jag tog båda hundarna med mig till klubben.
Chelsea behövde tränas och jag vill se hur Chip agerade när han kom till sitt favvoställe. Äntligen visade han lite glädje. Svansen på vift och till och med lite skall.
Det blev ett par kortare koppelpromenader. Min tanke var att han kanske hade magont, trots att han hade skött magen och det såg bra ut, och kanske kunde lite promenad hjälpa.
Det jobbiga är att famla i mörker. Jag ser hellre att han hade ett sår så man visste.

Efter promenader och lite frisk luft tyckte jag att han var lite piggare.
Väl hemma tyckte jag att han vilade mer vilsamt och såg lite mer nöjd ut.
Elias skulle spela match så vi var tvugna att åka iväg några timmar. Inte jättekul när man är orolig men förbättringen gjorde att jag kände mig lite lugnare.

När vi kom hem möttes vi av en hund som vi kände igen. Lika glad och välkomnande som vi är vana vid.
Älskade Chip ❤
Vad som än varit fel så verkar det inte vara något som jag egentligen hade behövt oroa mig för, men hur ska man kunna veta.
Att man sen har målat upp en katastrofsituation är kanske för vissa underligt men  två eller fyrbenta älsklingar spelar ingen roll, oron är den samma.

Jag är så tacksam idag att detta dygn av oroligt ovetande är över och att det inte behövdes några drastiska åtgärder.
Kanske var det ”bara” magknip. You’ll never know.

097

Annonser