Etiketter

, , , , , , , , , ,

Ett kort inlägg om vittring.
Den här eviga vittringen. Om jag någonsin blir klok på den så ska jag skriva en bok om det. Precis när jag tror jag har check på läget så drar någon undan mattan under fötterna på mig.

Chelsea har för det mesta gått framåt, sakta men säkert.
Îdag testade vi, med samma svårighetsgrad som innan, fast på ett nytt ställe.
Ganska tydligt att hon inte kopplade på samma lilla bit av hjärnan och nosen. I alla fall inte lika snabbt som hon brukar.
Hon gav intryck av att hon kopplade på nosen och sökte igenom som hon brukar. Men, icke. Hon slarvade tog fel och kom in. Fick prova en gång till men kom även denna gång in med fel pinne. Ajajaj… inte bra.
När jag analyserar i efterhand så tänker jag att hon kanske skulle vara lite mer trött innan jag utsatte henne för detta. Kanske…
Kanske hon också kommer att klara det bättre nästa gång när hon nu har fått testa av på ett nytt ställe. Så brukar jag tänka att ”ja det blev inte hundra denna gången men nästa gång har hunden detta med sig”.
På vår hemmaplan så har Chelsea kommit så långt att hon alldeles nyligen har klarat både pinnarna på rad och i cirkel. Jag lägger fortfarande ut pinnarna själv och vi står på ett avstånd av 5 m. Hon känns ganska säker på det hon gör men sinnesstämningen kan fortfarande ställa till det för henne. Men som sagt det tar sig.

Chip har fått backa bandet rejälj.
Nu är min plan att han ska få ett självförtroende i sitt nosarbete. Samtidigt tycker jag att han inte sätter tillräckligt högt värde på momentet.
När jag tidigare har försökt bygga upp hans självförtroende så har jag bekräftat honom i hans letande. Det har inte blivit bra. Resultatet blev att han väntade på min bekräftelse och när inte den kom sviktade istället självförtroendet. Farten och motivationen svajjade.
Efter landslagslägret fick jag lite idéer av Jessica Svanljung som jag nu har omvandlat till mina egna. Jag kommer att använda Jessicas idéer också, att varva med, men jag hittade inte riktigt rätta knycken i dem. Men och andra sidan hade inte mina idéer kläckts om det inte varit för Jessicas.
På lägret började vi bl.a med godis vid hans tassar men jag har flyttat ut godiset sidan om pinnarna. Jag vet att andra kör med detta också, så kanske inte min idé på det viset 😉
Nu står jag mellan honom och pinnarna och visar honom vägen.
Med detta har jag fått fart, motivation och säkerhet.
Tiden får utvisa om detta är hans metod. Jag håller yummarna 🙂

Annonser