Etiketter

, , , , , , ,

Att vänta, att träna hund, att leva det här livet.
Det är att sväva mellan hopp och förtvivlan. Hur ska man hantera detta och vad gör det med oss?
Ibland blir man stark av att bli förtvivlad, ibland svag.
Ibland blir man stark när hoppet infinnner sig, ibland blir man svag.
Alltså, hur hanterar vi detta?
Säkert på olika sätt beroende på person och på vilket tillfälle det är.

I vanliga fall brukar jag bli stark i motgångar, eller oftast, men ibland faller jag igenom. Om motgångarna blir för många på för kort tid så tar kraften slut.
Detta året har varit fyllt av många svängar, hopp och förtvivlan. På senare tid så har jag vacklat lite i min hundträning, jag hamnar där ibland.
Är vi bra nog för att hålla de mål som jag satt upp?
Borde jag satsa mer på Chelsea än på Chip?
Ska jag fortsätt i toppen med Chip för att vi inte är klara där ännu?
Eller orkar jag köra båda mot toppen? Har jag tiden det krävs?
Har jag för stora krav på mig själv?

Många frågor blir det men det är så jag jobbar. Vissa skulle kalla det att bryta ihop och komma igen men jag vill inte bryta ihop, jag vill bita i och tugga igenom.

Jag har haft en del dåliga tävlingar på sistone och efter analys på det så är jag egentligen inte orolig. Jag har hittat anledningarna och vissa av dem har vi redan jobbat bort.
Men en sak som jag måste förlika mig med och lära mig är att det är inte ”dåligt” att vara nr 8 i Sverige. Klart jag ville vara bland de sju bästa även denna gången som landslaget skulle plockas ut, men denna gången var jag inte det.
Men som Pia Sundhage skulle sagt ”Vi är inte dåliga vi hade bara en dålig dag”, eller två.

Jag har sedan innan bestämt mig för att dra igång Chelsea lite mer på allvar.
Så har jag också gjort. Även det går lite upp och ner. Man glömmer lätt hur det var att träna unghund.
Men igen så väljer jag att titta på det som går bra. Mycket har förändrats i träningen med henne. Hon har fått ett bättre fokus och farten börjar komma mer och mer. Momentinlärningen har aldrig varit något problem med henne.
Hon är fantastiskt rolig att arbeta med och jag har stora förhoppningar med henne att hon ska bli den påläggskalv som jag hade hoppats på.

Men först ska jag göra som jag nu har bestämt mig för.
Jag ska ge båda hundarna lika mycket tid och egegemang träningsmässigt som det krävs för att hålla mig i toppen med Chip och mot toppen med Chelsea. Jag börjar med att ge det ett halvår, sen utvärderar jag igen.
Jag bestämmer mig för att hantera hopp och förtvivlan med mer kraft.
Vi laddar om, biter i och tuggar oss igenom.

En sån träning som idag är såna träningar som får dagarna att bli värt det.
Jag hade en fantastisk träning med hundarna idag, framför allt Chelsea.
VILKEN STJÄRNA HON VAR IDAG!!

189Kan man annat än älska hundträning! Det enda som fattas mitt liv är mer tid.

Annonser