Jag har funderat några dagar kring det här med min hundträning. För tillfället har jag konstaterat att jag har ganska dåligt självförtroende.
Anledningen kring detta har jag försökt analysera. Det är en samling av anledningar tror jag.
Först och främst så är det nog att jag har ökat kraven på mig själv. I takt med att det har gått bra för mig så har jag ju klättrat på den där stegen som man ju såklart vill högst upp på. Detaljträningen blir mer och mer viktig. Fokusen blir prio ett.
Sen är det nog så att man blir mer och mer insatt i den verkliga elit eliten, med allt vad det innebär. Man pratar runt med folk som känner till mer än man själv och i detta man får höra läser man in mer än man kanske behöver. När man hör och förstår hur duktiga andra är så är det väldigt lätt att man i detsamma känner sig som en ”bolibompa” hundförare.
Inte minst viktigt är det ju också att få träningskamrater som man kan träna med regelbundet. Träningskamrater som tänker som en själv, som vet vilka mål man siktar på och som kan hjälpa en att komma dit. Kompisar som inte ser en som en konkurent utan vill ens bästa i alla träninssammanhang.

Om jag då skulle sammanfatta detta och försöka lösa mina dilemma till framtiden, 2012. Ja, då skulle det väl bli ungefär så här; Välja mina träningskamrater väl. Själv vara drivande när det gäller att träna med andra så att det verkligen blir av. Inte lyssna för mycket på alla berättelser man hör om andra och framförallt inte själv läsa in så mycket negativt, utan omge mig med människor i hundvärlden som ger mig positiv energi och feedback.
Jag ska köra mitt rejs, fortsätta som jag har gjort hittills. Det får lov att ta tid. Lita på att jag kan! Ingen annan än jag själv har tagit oss dit vi är idag. Och det är inte illa om jag får säga det själv =)

Annonser