Idag har vi fått en ny mirakelkräm till salongen. ”Facelift in a bottle” heter den och den slätar ut dina rynkor i minst 8 timmar. Skeptism uppstod men samtidigt en nyfikenhet. Martina och Sussie var snabba att agera testpersoner. Faktum är att det funkade, ganska otroligt.
Vad ska man då säga om sånahär saker….. Vad tycker jag? Jo, det ska ni få höra nu eller i alla fall lite tankar om det.
Jag skulle ju kunna sträcka mig till att säga att detta är ok. Men jag skulle inte köpa den själv. Varför jag inte skulle vilja ha den själv är helt enkelt för att jag inte känner att det ”behövs”.
Om man nu skulle vilja ”förbättra” sitt utseende en smula så känns det ju bättre att använda en kräm än att lägga sig under knivar och nålar.
På något sätt så känns det som att folk hamnar i en ond cirkel när dom börjar med alla dessa ingrepp. När ska man sluta? Vad är tillräckligt?
Det blir lite som att jämföra med ett hus. Man kanske har bott där sedan länge, sedan 50 talet.
Man har inte gjort något drastiskt utan man har bara underhållit det och andra skulle säga att det är gammalt men välbehållet. När man ska börja renovera så vill man ändå behålla den gamla charmen, bara piffa till det lite. Vad är då piff? Ska man hämta stora släggan eller ska man bar göra en liten ”ansiktslyftning”? Jag är mycket för att man ska se att någon har levt, där, och att det finns en själ.
När man börjar fixa i en ände, tar ett rum, oftast kök eller toalett, så blir det liksom ingen harmoni….. Man måste på något vis fortsätta, ta ett rum i taget, och arbeta sig igenom allt.
Detta kan vara risken, fast vissa ser det som ett måste.
Sen finns det ju dom som tar fram stora släggan och gör om allt…..
Kan man inte se en liknelse?
Jag är införstådd med att det finns olika sätt att se på allt detta men håll med mig visst finns det en charm i att se att en människa har levt.
Men om ni är sugna på en liten förvandlig som inte är oåterkallelig så kom in på salongen och testa detta =)