Om min morgon började bra igår så var det allt annat än vad den gjorde idag, för Elias.
Han skulle gå upp till en annan skola, som dom har slöjd och gympa på. Vi har inte promenerat dit båda två någon gång men han kan vägen för det finns en hel del ”riktmärke” på vägen dit.
Jag märkte att han var lite ängslig att han skulle hitta och hinna men vi pratade om det det verkade lugnt.
Jag körde och jobbade och han skulle gå en halvtimme senare. Han ringer mig när han går och allt verkar ok. 10 minuter senare ringer han och är helt panikslagen. Han har fått gå hem igen för han var rädd att han inte skulle hitta. Nu är han jätte ledsen för att han inte kommer att hinna i tid =)Superstressad!!!
På telefon får jag försöka lugna honom och förklara att det kommer att gå bra. Det är ok, ingen fara om han kommer lite sent. Vi pratar med varandra i telefonen hela vägen, han traskar på i bra tempo och kommer faktiskt i tid =)
Hur tänker man då som mamma i denna situationen? Många tankar…
För det första så ville jag ju klart vara hemma hos honom. För det andra så retar jag mig att vi inte hade övat vägen lite mer. Sen är det väl klart att jag vet att detta stärkte honom till slut, han klarade det ju faktiskt. Det blir lättare nästa gång. Man rustar honom för framtiden, som tyvärr kommer alldeles för fort…
Man vill ju klart att inget ont ska hända dom små liven och man vet ju klart att man inte kan skydda dom från allt men idag kände jag verkligen att jag inte räckte till som mamma. Hemskt att inte vara där…

Annonser